MY LIFE IN NEW ZEALAND

En vecka kvar mina kära vänner. En vecka innan mina fötter når Svea rike och kramkalaset börjar. 

Känslorna just nu är otroligt blandade. Jag har haft oförglömliga månader och jag har mött vänner från hela världen jag hoppas att ha kvar hela livet men har också haft en otrolig hemlängtan många gånger. 

Jag kommer aldrig, hur gärna jag än vill och försöker, kunna berätta hur livet på Nya Zealand har varit. Jag kommer aldrig kunna förklara hur glad, rädd, ledsen och upprymd jag har varit. Hur många människor jag har kallpratat med som egentligen inte bryr sig men också hur många jag bara klickat med som jag kunnat sitta och prata med i timmar om allt och inget. Jag vet nu att världen är en bra plats med otroligt många vänliga och mycket trevliga människor. Jag önskar att vi i Sverige började prata mer med varandra för att inse hur mycket bra människor vi har så nära runt om oss som vi aldrig lär känna.

Dåliga saker har såklart också hänt, precis som genom hela livet. Det finns ingen chans i världen att ni kan förstå känslan av att åka till andra sidan jorden alldeles själva och börja sitt liv där, om ni inte själva har gjort det. Alla saker som har skrämt mig något otroligt men som jag har fått klara av ändå för det inte funnits någon annan som kunnat hjälpa mig. Jag har levt själv i nästan 6 månader, lagat frukost, lunch och middag varje dag, tvättat, packat min väska en miljard gånger, låst mig ute, bokat bussar och hostel till varje dag och varje ny destination. Bott på 30 olika ställen med ibland 15 andra främlingar snarkande omkring mig. Frågat om vägen till hostel och mataffären för att jag inte kan kolla upp det i telefonen utan wifi. Hur jag i minst två veckor endast åt mackor till lunch och endast pasta med pastasås till middag för att spara pengar. Att många gånger spenderat timmar med tankar hur jag ska ha råd med saker och valt bort en så enkel sak som yoghurt då det är alldeles för dyrt. Hur jag vissa dagar har levt på ca 5kr i matväg (och då är maten här dyrare än hemma, inte som i Thailand). Jag vill inte alls att någon ska tycka synd om mig utan har tagit detta som en utmaning men vill berätta hur livet här har varit. 

Det är en sån enorm skillnad från att bo hemma både i Sverige och hos mamma&pappa. Att jag nu tänker mer på engelska än svenska och jag många dagar sitter och pratar om livet och har ganska djupa diskussioner om religion mm på engelska, något jag aldrig kunnat göra innan jag åkt hit. Att jag ibland börjar att skriva sms på engelska till någon där hemma eller trycker in små engelska ord i svenska meningar. Hur ensam jag ibland känt mig och då en samtal eller sms faktiskt inte alls har hjälpt mot ensamheten, då samma känsla är där igenom så fort man lagt på luren. Hur lätt det nu är att börja prata med nya människor, och så mycket man kan lära av andra och deras liv och upplevelser. Att jag innan behövde ha tid för mig själv och kunde sitta i timmar själv på mitt rum men att jag nu knappt kan sova om inte andra personer är runt omkring. Jag tycker fortfarande det är skönt att va för mig själv ibland men att jag ändå vill ha folk som rör sig omkring mig.

Det finns egentligen ingen direkt mening med denna text mer än att jag vill att ni får en inblick i hur mitt liv är/har varit. Jag är inte den julia jag var när jag lämnade. Jag hoppas och tror att jag nu är mer självständig, kärleksfull och positiv. Jag tror att jag har ändrat min syn på livet och lärt mig vad som är viktigt och vad som är värt att lägga sin energi på. Jag såg igår en bild på mig och mamma från förra sommaren och känner att det inte är jag på bilden. Tjejen där ser ut som mig men vi är inte samma person längre. 

Det ansvaret jag har haft i så lång tid har såklart fått mig att mogna och jag har sett och hört om saker jag aldrig kunde tänka mig. Hur andras liv har varit innan de kom till NZ och så många hemska saker glada och positiva personer har varit med om. Jag känner nu folk från hela världen och de har berättat om deras vanor och ovanor och hur deras liv har varit hittills. Jag har lärt mig saker om mig själv och i raderna på vinodlingen tänkt igenom hela mitt liv och vad som komma skall i framtiden. 

  Jag har också nästan helt och hållet varit utan media och skvaller vilket har gjort mig mer avslappnad och lugn. Här finns inga löpsedlar och aftonbladets/kristiandstadbladets app läser jag väl en gång i månaden. Därför är det inte många saker jag har fått reda på, vilket kommer märkas när jag kommer tillbaka och är helt off. Att hela tiden få reda på saker om andras liv är inget jag har saknat och det blir lättare att leva i nuet och sitt eget liv om man inte bryr sig om allt alla andra gör. 

Jag sitter nu ofta och skriver eller tänker och jag hoppas att jag tar med mig det hem. Just nu i paihia finns det inte så mycket att göra så alla dräller omkring eller sitter på stranden och tittar på vågorna. En kille i Blenheim sa till mig säkert fem gånger att jag är så himla avslappnad och jag blev lite chockad men nu när jag tänker på det så är det så man lever här. Jag är aldrig stressad längre och det finns inga klav eller dömande blickar att ta hänsyn till. Jag kan helt och hållet vara julia och inte en människa bryr sig om hur man är klädd eller ser ut. 

Det känns nu som att jag är i ett sagoland. Här finns det inget ont, mer än att den vackra naturen kommer att försvinna mer och mer. Här uppskattar vi livet vi lever just nu och uppskattar människorna vi har runt omkring oss. Här firar vi med party varje dag utan någon speciell anledning mer än att vi lever och har människor vi tycker om runt omkring oss. Framtidsplanerna sträcker sig två dagar framåt och vi är nöjda med det. Vi går barfota till affären och med flipflop till klubben och struntar i om vi har "finkläder" och smink eller inte. Är du trevlig mot mig är jag trevlig tillbaka vare sig du är blond och blåögd  och reser runt med egna besparingar eller en kiwi som får bidrag för att bo på hostel för att det är billigare än att skaffa en lägenhet. Det är skitsamma för så länge vi kan skåla och prata om livet är det ingen som bryr sig. Din engelska behöver inte vara perfekt, så länge jag förstår dig är det inga problem. 

Jag måste också förbereda mig på att världen inte stannade när jag åkte och att ni där hemma och har ändrats och utvecklats medan jag har varit här. Jag har inte förstått hur vädret faktiskt har gjort er trötta för att solen inte har synts, vilket för mig är ofattbart. Jag vill bli uppdaterad om allt som hänt och jag hoppas att ni kan få en ännu bättre bild grepp om vilket otroligt äventyr min resa har varit. Detta har varit det bästa jag upplevt i hela mitt liv och jag har inte en enda gång har ångrat att jag åkte eller på riktigt velat åka hem. 

De senaste 6 månaderna har stärkt mig något otroligt och mitt perspektiv på livet har ändrats mycket. Att vänta i två timmar är nu inte längre något jobbigt och inte heller 6h bussresa. Det är en tid då jag äntligen kan få tid att lyssna på musik eller läsa en bok. Att se allt ur en positiv vinkel är något jag kommer ta med mig och Bob Marleys sånger kommer alltid att förknippas med NZ. Ur allt dåligt kommer något bra och mottot för denna resa har sedan dag ett varit "vi får se, det löser sig". 

Som sista sak av denna roman kommer en lista på saker jag tar med mig eller har tänkt på under resans gång.

1) Engelska

Absolut sak nummer ett som jag tar med mig. Jag tycker mig nu tala flytande engelska vilket jag inte gjorde innan jag åkte. Jag var ganska bra på engelska men nu är det helt annorlunda. Något jag alltid kommer ha nytta av hela livet. Det fascinerar mig också att du faktiskt kan göra vad du vill i livet, bara du kan engelska. Många berömmer mig och svenskar i allmänhet för hur duktiga vi är och jag håller med, jag är stolt över hur mycket vi lär oss hemma utan att prata ett ord med en engelsktalande person. 

2) Favoritplatser

Många frågar mig vilken plats eller vilken av öarna jag tycker bäst om här. Det finns några platser mitt hjärta slår hårdare för men egentligen spelar platserna inte så stor roll. En av mina

favoriter här är Blenheim vilket egentligen är riktigt håla men personerna jag mötte där är vänner för livet och vi hade otroligt kul! De spelar ingen roll var man är så länge man har människor man tycker om runt omkring sig.

3) Då jag inte har träffat er där hemma på 6 månader har jag lärt mig vikten av att genom ord visa kärlek till varandra, något som inte var min starka sida. Att förklara vad jag känner för någon va svårt men jag har nu varit tvungen att göra detta i flera månader vilket har gjort det lättare. Övning ger färdighet. Jag uppskattar kärlek och nära och kära mer idag då jag ibland hade flera veckor här utan någon riktig kompis eller fast kontakt alls. 

4) MAT! Jisses va jag saknar maten hemma. Egentligen inte själva rätterna för jag kan i princip laga vad som helst MEN att inte behöva skriva sitt namn på påsarna och att trycka in sin mat i en kyl man delar med 30 andra, DET ska bli skönt att slippa. Också att kunna laga många olika rätter som kräver saker man bara har hemma och nästan aldrig köper nytt av, så som olika kryddor, mjöl mm. 

5) Jag måste läsa Stig Larsson böckerna. De är på top listan här borta och många många personer har pratat mycket om både böcker och filmer och sagt att de är fantastiska.

Där sitter jag som ett fån och har inte läst en sida. Det får det bli ändring på.

6) Jag vill resa i Sverige. Nu har jag sett i princip hela nya zealand och såklart fått frågan om hur Sverige ser ut mm. Jag har insett att jag faktiskt inte riktigt vet. Jag har aldrig varit mer norrut än Stockholm (tror jag) vilket ju inte ens är halva Sverige och jag vet faktiskt inte speciellt mycket om mitt eget land. Just nu kan jag NZ geografi bättre än Sverige vilket är ganska tragiskt. Jag börjar redan fundera på en roadtrip genom Sverige, upp till treriksröstet och ner igen. Och en annan sak som många pratar om är norrsken och blir otroligt besvikna när jag inte har sett dom. Det vill jag också hinna med på min road trip. Hoppas hoppas!

7) Till sist vill jag tacka er alla där hemma för all kärlek ni har gett mig under dessa månader. Jag hade aldrig klarat detta utan er. 

Mamma och pappa framför allt, tack för alla samtal och sms med kärlek och pepptalk, visa ord och funderingar. Paniksamtal mitt i natten när jag hade ätit jordnöt där ni nog bara fick två, tre timmars sömn innan ni skulle upp igen. Tack för att ni från första tanken har stöttat mig på denna resan, jag kommer för alltid vara evigt tacksam. 

  Diosmar, tack för att du har väntat på mig under dessa månader. Att du inte har ifrågasatt om det skulle funka med långdistansförhållande eller inte utan bara att körde på som vanligt och se så bra det har gått. Tack för att du fortfarande står ut med mig trots mina upptåg och jag hoppas att du kommer stå ut en lång tid framöver. Jag kommer alltid uppskatta din kärlek och du kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta. 

  Tack till släktingar och vänner för fina ord och värmande kommentarer och bland er speciellt tack till Elin. Nästan varje dag har du skrivit till mig som om jag bara va de vanliga tjugo minuterna bort vilket har gjort att tiden inte känts så lång. Jag har många gånger frågat dig om råd eller behövt en kompis åsikt och alltid alltid finns du där med ett klokt svar. Tack Elin för att du är du. Snart är stinky girl hemma och jag kommer alltid vara din golden retriver (internskämt ja).

Tack och bock! Vi ses snart!