MY LIFE IN NEW ZEALAND

Eftersom det inte händer mycket nytt just nu mer än att jag lyssnar på alla Rasmus på luffen och Barna i bullerbyn när jag jobbar, så tänkte jag berätta om ölkvällen och kalaset förra veckan. 

Ray drog med mig och Franscesco till baren på andra sidan vägen. Det va väldigt kul att få träffa alla "lokals". Fick också träffa "en riktigt Māori". Många här är pakea, en förälder som är Māori men denna man var helmaorier. Han va stor som ett hus och hade rastaflätor och en stor skinnväst på sig. Det va också lotto och vinsten va öl, vin och några köttbitar lamm. En av vinnarna va en man som har enligt alla på puben världens största Bob Marley-samling. Han sa själv att han i alla fall aldrig har träffat någon med en större än hans.

Ja det va en trevlig upplevelse och ölen va god.

Några dagar senare skulle Ray på kalas och jag fick såklart följa med. En man två hus längre bort fyllde 85. Med få tänder kvar men humorn kvar satt han där och berättade historier från förr. Kalasen i Sverige är ingenting mot Māoriernas. Ett tre meter långt bord va fyllt med mat. Crayfish, bröd, fisk och kokosmjölk, rökt fisk, ja hur mycket som helst och lite senare kom det både tårta, pudding och pavlova. Det hölls säkert ett tiotal tal som alla avslutades med varsin sång på Māori eller någon svängning reggaelåt. Jag minglade runt och berättade samma sak om och om igen då alla undrar samma sak, hur länge har du varit här, hur länge ska du stanna? Fyrverkerier skulle de också ha. Det tydligen förbjudet att skjuta fyrverkeri någon annan dag än lördag på Nya Zealand för att Māorierna annars skulle skjuta varje dag. Mitt i allt tog också Ray ton och föreslog att männen skulle göra en haka för 85-åringen. Jag vet inte så mycket om haka men det är en dans som rugbylaget brukar göra innan/efter matchen och som jag antar är något som Māorierna har gjort i alla tider. Det finns också varianter av den, lite som en kata inom judo, och de flesta män här vet hur man gör minst en av dom. Det finns att se på youtube om någon är intresserad. Det va i alla fall otroligt coolt att se i verkligheten och jag rös i hela kroppen. Hoppas jag får se fler under mina månader här. 

Imorgon är det exakt en månad sen jag åkte. Tänk va tiden går fort men oj vad jag saknar alla där hemma, redan. 

För några dagar sen va vi också i Tawharanui national park så det kommer lite bilder därifrån. Tyvärr va det ganska mulet den dagen. 

Tack och bock!